Art- och habitatdirektivet eller kortsluten miljöprövning

Dagens fundering är något som ligger mig tämligen varmt eller snarare kallt om hjärtat. Jag hade för ett drygt år sedan en debattartikel i skogsaktuellt om just art- och habitatdirektivet. Sedan dess har inte mycket hänt med skogshönsen som omnämns i artikeln. De är fortsatt livskraftiga och jakt på dem är fortfarande tillåten.

Det som har förändrats sedan artikeln är att den breda allmänheten nu har börjat drabbas av att Sverige är på väg att bli EU:s naturreservat där samhälls- och  glesbygdsutveckling nu riskerar kvävas utanför storstäderna när Art- och habitatdirektivet tillåts att stoppa den samhällsutveckling som inte är av nationellt intresse.

Vad är då av nationellt intresse? Våra riksvägar är det inte enligt Länsstyrelsen i Sörmland som i somras stoppade en ombyggnation av Riksväg 55 på grund av en hemlig fågel.

Bostäder är inte heller av nationellt intresse om vi ska tro Expressens ledare från 1:a augusti i år.

Länsstyrelsen i Skåne har dock haft modet att bemöta Expressen och jag tycker det är hoppingivande att våra myndigheter deltar i samhällsdebatten och inte enbart gömmer sig bakom pargrafer.

Men breddar vi perspektivet så omfattas inte mindre än 150 arter av Art- och habitatdirektivet i någon form. Många av dessa är i Sverige vanliga fåglar som inte är sällsynta, rödlistade eller ens särskilt hänsynskrävande. Men likväl som vattensalamander har de möjligheten att stoppa utbyggnad och ombyggnad av infrastruktur. Mina käpphästar är som vanligt tjädern och orren, fåglar som får jagas och skjutas i tusental årligen eftersom de uppvisar en livskraftig och ökande population men vars viloplatser, födosöksplatser, häckningsplatser och spelplatser inte får störas av samhällsutveckling.

Dessa fåglar kan tänkas vila på de flesta ställen från Skåne och norrut men vanligen håller de till i skogen, gärna äldre tallskog. De födosöker även i skogen, som kycklingar gärna i granskog med gott om blåbärsris. De spelar gärna på öppna ytor, allt ifrån klipphällar, till vändplaner på skogsbilvägar, eller på vägar…. och gärna på mossar. Skogen utgör mer än hälften av Sveriges yta 23 av 41 miljoner hektar enligt Skogsstyrelsen.

Enligt Torvforsk består 25 procent av landets yta av torvproducerande mark, dvs mossar.

Mer än 3/4 av Sveriges yta kan således utgöra viloplatser, födosöksplatser, häckningsplatser och spelplatser för orre eller tjäder.

Eftersom dessa fåglar är vanliga och om “vän av ordning” eller “medborgare mot förändring” känner att vederbörandes “favorit-ställe” hotas av samhällsutveckling i någon form kan denne alltid vända sig till den lokala fågelklubben och fråga dem om det finns orre eller tjäder i närheten.

Skulle dessa fåglar inte finnas så kanske det finns större vattensalamander eller någon av ytterligare ca 150 arter att leta efter för att stoppa den planerade vindkraften/bostäderna/vägen eller vilket projekt som nu är oönskat.

Det stora problemet med en lista av så väl ovanliga som vanliga arter som sätter stopp för samhällsutveckling är att den kortsluter miljöprövningen enligt miljöbalken. Miljöprövningen kan i princip läggas åt sidan för hittas någon av de arter som är upptagna på art- och habitatdirektivet så kan inga projekt tillåtas. Vägar, vindkraft, täkter, skogsbruk eller bostäder är uppenbarligen inte av nationellt intresse längre.

Ingen hänsyns tas till annat än nuläget och inte heller vilka naturvärden som kan uppstå vid en förändring av landskapet nu eller om 30 år. Det läggs årligen miljoner på skogsvårdsbränningar. Men en slutavverkning eller en torvtäkt ses som en katastrof. Skogen är nämligen inte statisk utan i konstant förändring oavsett om människan är närvarande eller inte. Vissa arter trivs bäst på hyggen, andra i övergången mellan skog och våtmark eller sjö. Förändringar i landskapet möjliggör för andra arter att blomstra och många av dessa arter finns också upptagna i art- och habitatdirektivet.

Men att resonera så innebär ju att två tankar behöver hållas i huvudet samtidigt och det går väl inte?

 

 

Skatteplanering

Ämnet börjar förmodligen bli uttjatat vid det här laget men jag kan inte få det ur huvudet. Jag tänker givetvis på “Timbuktus skatteplanering”.

Vad är då skatteplanering? Skatteplanering

Enligt Wikipedia: Att aktivt planera för att betala låg skatt. Skatteplanering i sig är vanligen inte olaglig; den syftar till att under gällande lagar betala så lite som möjligt i skatt.

Hela den här historien började med att Rebecka Weidmo Udell granskade Timbuktu efter att han uttalat sig negativt om näringslivets skatteflykt på invigningstalet till årets Pride-festival i Stockholm.

Rebeckas bloggpost om Timbuktu

Hennes tes är i korthet (om jag förstått det hela rätt) att Timbuktu skatteplanerar för att han låter värde stå kvar i sitt bolag istället för att tömma kassan och betala mer i skatt. Detta bör han inte göra eftersom han uttalat sig negativt om näringslivet och deras skatteplanering.

Timbuktu tar ut cirka 34 500 kronor i månaden i lön och på detta betalar han ca 30 procent i skatt som de flesta av oss. Han tar även ut utdelning på vinsten i bolaget. På denna utdelning har han först betalt bolagsskatt på 22 procent och sen ytterligare 20 procent när pengarna tas ut. Skatten blir lägre än om han tagit ut en högre lön och fått betala statlig skatt.

Den som förra året tjänade mer än ca 36 941 kronor i månaden får betala statlig skatt på 50% på det belopp som överstiger ca 36 941 kronor.

Ägnar sig då Timbuktu åt att planera sin skatt? Svaret är otvetydigt JA. Han följer lagen och betalar så lite skatt som möjligt i Sverige. Betalar han då lite i skatt? Svaret här är enligt min ödmjuka åsikt NEJ (de som betalar sina skatter och avgifter enligt gällande lagar gör nämligen inte det).

Kan man skatteplanera och ändå vara emot nolltaxerande företag som trollar bort skatt via räntesnurror?  Tydligen inte enligt den twitterstorm som bröt ut efter Rebeckas bloggpost.

Kontentan verkar vara att om man politiskt ser sig som vänster och driver någon form av bolag ska man varje månad tömma bolagets kassa för att ta ut maximal lön och betala maximal skatt. Annars är man en skatteplanerare som inte har rätt att uttala sig om skatter i Sverige.

Jag som driver ett bolag kan då meddela att om man gör så varje månad så lär bolaget inte bli särskilt långlivat. Att spara kapital i bolaget är sunt och tryggt. Det möjliggör att man kan fortsätta betala ut löner de månader bolaget går lite sämre. Man vågar anställa och man vågar göra investeringar. Blir det pengar kvar i bolaget (vinst) betalar man bolagsskatt på 22 procent på detta kapital och vill man sen ta ut utdelning betalar man ytterligare 20 procent i skatt. Utdelningen är inte pensionsgrundande eller sjukpenninggrundande, vilket lönen är. Således kan det vara en nackdel att ta ut låg lön men hög utdelning om man skulle bli sjuk eller i framtiden vill få en dräglig pension från staten. Mer om sjukpenninggrundande inkomst finns att läsa här: SGI.

Jag betraktar inte mig själv som vänster men jag kan ändå tycka att det är problematiskt att en tredje del av alla storbolag i Sverige nolltaxerar enligt Rapport.

Hade jag varit vänster, drivit företag och velat förändra världen hade jag gjort som följer:

1. Tagit ut en lön under brytpunkten för statlig skatt. Inte för att fly skatten utan för att hålla fötterna på jorden. Den genomsnittliga lönen för alla yrkesgrupper, åldrar och kategorier uppgick år 2014 till 31 400 kronor enligt Statistiska centralbyrån, SCB. Cirka 80 procent av den arbetsföra befolkningen tjänar under 35 000 kronor i månaden.
2. Anställa personal till marknadsmässiga löner.
3. Lika lön mellan män och kvinnor inom bolaget.
4. Införa sex timmars arbetsdag för alla.

Konklusion?

Det är enligt min ödmjuka åsikt inte rimligt att anta att företagare som tar ut lön lägre än brytpunkten för statlig skatt är skatteplanerare, men de kan mycket väl vara det. Det kan bero på allt från att man inte har behov av en högre lön till att bolaget har en dålig lönsamhet.

Det går alldeles utmärkt att anse att bolag som ägnar sig åt räntesnurror och liknande knep för att nolltaxera ska sluta med det oavsett om man själv skatteplanerar eller inte. Att betala 30 procent av sin inkomst i skatt är nämligen väsentligt mycket mer än 0 procent av sin vinst. Vilket jag anser gör en berättigad till att ha en åsikt i frågan.

Nu har jag inte ens berört arbetsgivaravgiften, men den kan vi ta en annan gång.

Glöm inte det går att hålla två tankar i huvudet samtidigt.